Vad får du om du blandar arkadspel, en enarmad bandit, identitetskris och nunnor? Det kan låta som början på ett dåligt skämt, och du är förlåten om du så trodde, men det här är några av ingredienserna i den kreativa röra som det väldigt annorlunda spelet Indika faktiskt är. Utvecklat av Odd Meter (en mindre rysk utvecklare förlagd i Kazakstan och tidigare ansvariga för det för mig okända spelet Sacralith) så är Indika en av de mer annorlunda titlar som jag bekantat mig med på senare år. På gott och ont.
Premissen i sig är inte heller enkel. Vår protagonist Indika är en ung kvinna som spenderar sitt liv som nunna i ett kloster på den ryska vischan. Hon är dock inte som alla andra nunnor. Den mest omedelbara, och dessutom största skillnaden är att hon har regelbundna konversationer i sitt huvud med en annan form av entitet (hin håle själv, enligt marknadsföringen, trots att det aldrig klargörs i spelet vem det är – eller om han ens är verklig). Vederbörande spenderar sin tid i Indikas medvetande med att försöka få henne att ifrågasätta sin tro och världsåskådning, medan den unga nunnan enträget försöker hålla fast vid vad hon fått lära sig av de äldre nunnorna. Nunnor som för övrigt tycks allt annat än nöjda med Indikas framsteg.
Vi kliver i Indikas skor när hon för första gången på länge får lämna klostret efter att ha fått i uppdrag att leverera ett brev. Det visar sig snart att det Ryssland som äventyret utspelar sig i inte är det verkliga ditot, utan någon form av alternativ, märklig verklighet (märklighet!) med såväl bisarr arkitektur som avvikande fauna. Indika hinner emellertid knappt påbörja sin resa innan hon snubblar över en förrymd fånge, Ilya, som tvingar henne att hjälpa honom fly. Vad som följer är en färd där Ilya och Indika blir omaka bundsförvanter. Som ett resultat av sina egna inre resor och religiösa övertygelser vill båda nå staden Spasov. Här ska en kudets finnas, en mytomspunnen artifakt som sägs kunna hela såväl kropp som själ, men bara om de hinner dit innan den flyttas till nästa stad.
Vackert och stämningsfullt.
Här finns obesvarade frågor...
Poänglösa poäng.
Minispelen kontrasterar mot allvaret.
"Istället för en hoppknapp finns det en böneknapp"
Det är en engagerande historia vars bitterhet och bleka ton avspeglas i den karga, öde och väldigt snörika världen. Både spelvärld och manus är ofta sparsmakade men stilfulla där man enligt klassisk rysk berättartradition är föga intresserade av överdriven exposition. Indika kan varken slåss eller skjuta och istället för en hoppknapp finns det en böneknapp, varvid spelmekaniken i första hand består av att lösa en rad olika pussel för att ta sig vidare. Dessa är i regel (om än inte alltid) enkla att ta sig an, men jag uppskattar ändå att handhållandet är mer eller mindre obefintligt. Tiden mellan pussel spenderas främst med att knalla runt i de lika hårda som vackra miljöerna, medan Indika och antingen Satan eller Ilya engagerar sig i filosofiska diskussioner som oftast är tänkvärda, även om det emellanåt blir lite väl högtravande.
Som kontrast till detta har vi färggranna flashbacks till Indikas barndom. Dessa dyker upp då och då under resans gång, och målar gradvis upp en bild av varför Indika blev nunna. De återges i form av minispel med pixelgrafik – alltifrån racing till plattformande. I praktiken funkar det som en mysig smakrensare.
"Vad gör man då med dessa poäng? Ingenting"
Vidare kan man på bästa Super Mario-manér samla en massa mynt i dessa flashbacks, och även när man utforskar den verkliga världen kan Indika hitta diverse religiösa symboler och altare som ger henne fler poäng; poäng som avspeglar hur djup hennes tro är. Vad gör man då med dessa poäng? Ingenting. För som tooltipsen i spelet säger är poängen i sig värdelösa – när man “levlar” väljer man en perk som gör att man får mer poäng, helt enkelt. Det är svart humor, en som jag ser det tydlig markering om att tro bara för trons skull är poänglöst (pun intended).
Det finns mer att ta i här, och det mesta av det som är intressant att diskutera kring Indika härrör ofrånkomligen från manuset och dess budskap. Mycket lämnas öppet för tolkning, och det är befriande vågat av Odd Meter att låta spelaren tänka själv. Samtidigt är det svårt att recensera titeln ordentligt, då mycket av det jag helst pratar om går in på spoilerterritorium. Och den grinden håller jag stängd.
"Direkt vämjeligt. Men inte på ett dåligt sätt"
Allt som allt är Indikas och Ilyas resa till Spasov en tänkvärd sådan. Underhållande är fel ord, för även om det finns humor är den sparsmakad och trots att det är ett av de minst våldsamma spel en actionfanatiker som mig spelat på senare år är det ett av de mörkare och ibland direkt vämjeligt. Men inte på ett dåligt sätt – Indika lever kvar i mitt huvud ett tag till, och det är själaföda med spel som väcker tankar.
Fotnot: Indika släpptes den 2/5 till pc, PS5 och Xbox Series. Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
